Inställning till dialekter

Andraspråkstalares generella attityd till de svenska dialekterna, där de är uppdelade utefter hur länge de har bott i Sverige. Men i det moderna Ryssland finns det praktiskt taget inte några dialekter. De dialekter som finns kvar talas bara i avlägsna och nästan övergivna byar. Citatet kommer från en infödd lärare i ryska. Och ryssarna kan faktiskt ha svårt att med hjälp av ryskan avgöra om någon är uppvuxen i Sankt Petersburg vid Östersjön eller i Vladivostok vid Stilla havet.

Med bil är det nära tusen mil mellan orterna, men språket verkar vara detsamma. I Sverige är risken att någon skulle förväxla en skåning med en norrbottning ganska liten Så påståendet att det bara finns en sorts ryska är uppseendeväckande för en svensk. Frågan är om det verkligen stämmer. Verkligheten är som så ofta lite mer komplicerad. Till att börja med får vi reda ut begreppen — vad är egentligen en dialekt och varför finns dialekter?

Att det finns dialekter är en följd av att språk hela tiden förändras och att förändringarna ofta stannar kvar inom ett begränsat område. Hur mycket en förändring sprids beror i stor utsträckning på två saker: hur intima kontakterna är mellan människor i olika delar av ett språkområde och vems språk som har högst prestige. När samhället utvecklas, ändrar den språkliga variationen karaktär och detta leder till att begreppet dialekt får ett annat innehåll.

I det gamla bondesamhället hade ofta varje socken eller by sitt eget sätt att tala.

Varför finns dialekter? – Fakta och svar

De här folkmålen eller landsmålen finns fortfarande kvar på många håll. Det kan finnas stora skillnader i grammatik, ordförråd och uttal även mellan orter som ligger nära varandra, till och med så stora att dialekterna inte är begripliga för utomstående. I dag använder de flesta svensktalande något som ligger mycket närmare en gemensam norm — det som kallas standardspråk eller riksspråk. Men det finns ändå skillnader, framför allt i uttalet, och det är dem vi oftast menar när vi talar om dialekter till vardags.

Vill man vara mera precis kan man säga regionalt standardspråk. Svaret är att det inte finns någon klar gräns. Men det betyder att en dialekttalare inte behöver förändra sitt språk för att börja tala standardspråk; det räcker att normerna för vad som är acceptabelt förändras. När det blev okej att det hördes att en nyhetsuppläsare i riks-tv kommer från Gotland, betydde det alltså att standardspråket definierades generösare sätt än tidigare.

I det här avseendet är skillnaderna mellan olika länder stora. Som exempel kan man ta Norge. I Sverige har vi en rätt positiv inställning till dialekter, men den är ändå klart mindre positiv än den är i vårt västra grannland. Ett resultat av den komplicerade språksituationen i Norge är att det finns stor valfrihet, både i tal och skrift. Den vanliga föreställningen är nog att det finns större skillnader mellan dialekterna i Norge än i Sverige — men sanningen är att det i första hand handlar om vad som är allmänt accepterat.

Både i Sverige och i Norge finns det några dialekter där man säger min bok och andra dialekter där man säger boka mi. Men skillnaden är att det bara är i norskan som båda varianterna accepteras som standardspråk.

Dialekter i sverige fakta Attityder till olika dialekter är ofta knutna till fördomar som i exemplen ovan, men de kan också ha med maktrelationer att göra.

Vad är en dialekt frågor kring deras inställning till dialekter och dialekttalande.

Utdöende dialekter Däremot påverkar de vår inställning till dialekterna.

Dialekter i sverige trots en positiv attityd till den egna dialekten och dialekter generellt väljer respondenterna i sin yrkesroll bort den egna dialekten.

Det här är en variation som går utöver skillnaderna mellan de två skrivna språken som används i Norge: bokmål och nynorsk. I själva verket är variationen mellan dialekter större i Sverige än i Norge.

Sverige älskar dialekter

Norska språkforskare erkänner med viss avund i stämman att det inte finns någon motsvarighet till älvdalska i Norge. Några dialekter som — liksom älvdalskan i Sverige — är svårbegripliga för utomstående, anser man inte finnas i Norge. Paradoxen är att om det funnes sådana, skulle man inte kunna ha den generösa inställning till dialekter som man har nu — eftersom man då skulle blir tvungen att använda standardnorska. Om vi nu återvänder till ryskan, så brukar den, tillsammans med ukrainska och vitryska, räknas till de östslaviska språken.

Att det tidigare fanns traditionella dialekter — landsmål — i ryskan är det ingen som förnekar. Ryska dialektforskare brukar skilja mellan vad vi kan kalla en inre och en yttre dialektzon. Den inre zonen motsvarar ungefär det område i västra delen av europeiska Ryssland som hade rysktalande befolkning någon gång på talet. Området sträcker sig från Rysslands väst- och sydgräns norrut till sjöarna Ladoga och Onega.

I den inre zonen kan man urskilja sydliga, centrala och nordliga dialekter. Standardspråkets uttal bygger på dialekterna i det smala centrala dialektområdet, där Moskva ligger. De sydliga dialekterna, som talas i områdena närmast Vitryssland och Ukraina, karakteriseras bland annat av att g uttalas frikativt , alltså som ett tonande ach- eller h -ljud, ungefär som i ett svenskt ord där h står mellan två vokaler, till exempel i aha.

Kosmonauten Gagarins namn låter alltså som Haharin. I både de sydliga och de centrala dialekterna uttalas den vokal som skrivs med bokstaven o i många fall som ett a när det är obetonat, det vill säga huvudstadens namn uttalas Maskvá , till skillnad från i norr, där man säger Måskvá.