Spanska språket på svenska
Svenska ungdomar övar sina kunskaper i spanska på plats i Spanien. I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten , Åboland och Nyland. En liten minoritet svenskspråkiga finns även i Estland. Svenska är nära besläktat och i hög grad ömsesidigt begripligt med danska och norska. De andra nordiska språken , isländska och färöiska , är mindre ömsesidigt begripliga med svenska.
Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av fornnordiska , vilket var det språk som talades av de germanska folken i Skandinavien. Rikssvenska , eller standardsvenska, är det standardspråk som i Sverige sedan talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och var väletablerad vid början av talet. Det finlandssvenska standardspråket, högsvenskan , har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten.
Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter. De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas. Den vanligaste ordföljden i svenska är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans formlära har förhållandevis få böjningar.
Det finns två grammatiska genus och två kasus [ 2 ] och substantiv böjs även i numerus , ental och flertal. Adjektiven kan kompareras och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix , ändelser, och kan kompletteras med artiklar. Prosodin , ordmelodin, innehåller betoning och även vissa tonala drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och utmärks genom ett väldigt variationsrikt fonem i det så kallade sje-ljudet.
Kurser i spanska
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska , färöiska och isländska samt från forngutniskan. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en "fastlandsskandinavisk" grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en "öskandinavisk" grupp som inkluderar färöiska och isländska.
Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även lågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska hansan under medeltiden. Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Som en följd av den långvariga rivalitet mellan Danmark-Norge och Sverige, som innefattade en lång rad krig i huvudsak under och talet, samt de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under och talet har de tre språken olika stavning , ordförråd, grammatik och egna språkmyndigheter.
Svenska och spanska
Danska, norska och svenska beskrivs ur ett lingvistiskt perspektiv därför främst som ett dialektkontinuum , en grupp närbesläktade dialekter av skandinaviska. Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna Älvdalsmål , Jämtland , Dalsland och Värmland , nära gränsen till Norge. I Frostvikens socken i Jämtland talas traditionellt norska trönderska.
Svenska är lagstadgat huvudspråk i Sverige, där det är modersmål för cirka 9,2 miljoner invånare. I Finland talas svenska som modersmål av en minoritet som omfattade talare, vilket motsvarar cirka 5,3 procent av den totala befolkningen. I dessa områden dominerar ofta svenska på mindre orter och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. Också en del enspråkigt finska kommuner i andra regioner har betydande svenskspråkiga minoriteter, dessa kallas svenska språköar i finlandssvenskt språkbruk.
År uppgick den svenskspråkiga andelen av Finlands befolkning till 17,5 procent. Efter andra världskriget kan detta förklaras bland annat av en överrepresentation av svenskspråkiga finländare hos de migrationsströmmar som gått från Finland till Sverige. Mellan år och år sökte sig personer från Finland till Sverige, varav stannade kvar permanent. Av dem uppges en tredjedel ha varit svenskspråkiga, vilket kan jämföras med cirka sex procent svenskspråkiga av den sammanlagda finländska befolkningen under samma period.
Även i övriga nordiska länder finns svensktalande minoriteter — 30 i Norge och 11 i Danmark Därutöver kan även den lilla svensktalande minoriteten i Estland tilläggas, som levt där sedan talet. Enligt års folkräkning talar cirka 67 människor i USA svenska vilket gör svenskan till USA:s femtionde vanligaste språk , dock utan att specificera hur väl dessa behärskar språket. En majoritet av de områden där högst andel invånare uppges tala svenska ligger i Minnesota.
Utöver ovannämnda grupper, finns det enligt Statistiska centralbyrån svenskar i utlandet som har avregistrerat sig som boende i Sverige mellan och och som aldrig har flyttat tillbaka. Alla uppgifterna gäller år Tidigare har det funnits vidsträckta svenskspråkiga områden i Estland , i synnerhet längs den nordvästra kusten och på öarna Dagö , Ösel och Ormsö. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter.
I mitten av talet var antalet estlandssvenskar omkring 10 personer, vilket motsvarade procent av landets dåtida befolkning. Av dessa återstår endast ett fåtal ättlingar som idag är gamla och fortfarande talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början väl behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism påmind och man påtvingade befolkningen namnbyteskampanjer, där nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersätta de ursprungliga svenska orts-, gårds- och familjenamnen.
Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving.