Utbytesstudent familjeliv
Problem i familjen · Äldre. Vi har länge sett fram emot att ta emot en utbytesstudent! Vi har fixat ett rum och vi har planerat så många aktiviteter på vad vi vill visa i vårt land och vår kultur! Sedan får vi en student och när vi skype'ar så funkar det jättebra så allt känns otroligt bra och spännande.
Att ta hand om en utbytesstudent. Det blev inte som vi tänkt oss.
Tyvärr blir verkligheten inte lika bra.. Det visade sig att studenten hade förväntningar som inte är realistiska. Han hade förväntat sig ett år där vi har aktiviteter nästintill varje dag och där vi fixat kompisar och "rätt" aktiviteter. Han vill nämligen inte pröva nåt nytt. Han vill heller inte själv aktivt söka kompisar utan förväntar sig specialbehandling då han är som han själv uttrycker det "utbytesstudenten".
Han är helt ointresserad av svensk kultur och svenskt språk. Han vill lära sig engelska, och svenska kulturen gillar han inte. Jag är jättebesviken och vet inte vad jag ska göra. Han är minst lika besviken för det blev inte som han tänkt sig. Moment Jag kan inte ändra på vårt land. Han vill inte ändra sina förväntningar utan tycker att föreningen misslyckats samt att "Sverige inte bör ta emot utbytesstudenter om man inte blir bättre välkomnad än så här".
Nån fler som haft utbytesstudent där det inte riktigt blev som planerat? Nån som har tips på hur man kommer ur detta? Föreningens lösning är att skicka hem honom eftersom han inte kan anpassa sig men det känns hårt. Vi har haft två utbytesstudenter. Den första kom till oss när hen varit i Sverige i sex månader. Och det var en fullständig katastrof. Precis som du beskriver, men värre. Vägrade gå i skolan, ljög.
I praktiken bodde hen sex månader i ett av våra rum, som ett hotell med gratis mat. Vi såg hen bara när hen skulle på toaletten eller äta middag. Och sedan hade vi enorma hygieniska problem. Det var först mot slutet som vi förstod att hen hade flyttat runt flera gånger, vi var familj nr 5, för att ingen ville husera hen. Hen borde givetvis ha skickats hem igen! Efter det hade vi aldrig tänkt att ta en utbytesstudent igen, men vi fick frågan bara två månader senare och tänkte "det kan ju inte bli värre".
Det blev inte värre, men inte bra heller. Den här utbytesstudenten var mer aktiv, lärde känna många nya vänner, hade fritidsintressen och skötte skolan. Men en inställning till utbytesåret som vi inte hade varken lust, tid eller råd att uppfylla. Krav om utlandsresor, bilskjuts till skolan 6 mil tur och retur , att vara enda fokus i familjen trots egna småbarn , att vi skulle betala aktiviteter.
Studenten kom i princip i byxa och tröja och hävdade att organisationen hade lovat att vi skulle köpa ny garderob. Inklusive vinterkläder och skor. Vilket vi givetvis vägrade göra. Stora kulturkrockar, där vi upptäckte att det är helt ok att ljuga för att "inte tappa ansiktet". Den här studenten fyllde 18 år medan hen bodde hos oss, men mognaden låg närmare år och det uppstod många situationer med bråk eller utbrott när hen inte fick som hen ville.
Med båda utbytesstudenterna har vi haft stora problem med att det enbart är mannen i familjen som respekteras. Jag som kvinna har inte respekterats alls. Nu blir det aldrig en utbytesstudent igen!
Har du varit värdfamilj åt en utbytesstudent?
Ska ni ha er utbytesstudent i ett år? Om det var som för oss, så fick ni er student i augusti? Och känner efter ca två månader att det inte fungerar?